jag hatar allt som händer mig just nu.
jag börjar till och med tveka på mig själv.
jag tvekar på att min kille älskar mig fast han säger det och en massa andra saker.
hur dum e jag egentligen. jag måste va den knäppaste tjejen i hela världen och det finns ändå folk som gillar mig.
men hur kan det komma sig?'

men det värsta e att det finns folk som fortfarande kränker mig.
typ som om det står i min pappa :
kom hit allihopa mig kan ni mobba hur mkt ni vill.
asso hur jävla kul tror dem att det e.


Ja jag e speciell. kanske för att jag e den personen som vågar visa vem jag e. men jag kanske ska bli lika feik som er. ni som försöker kopiera alla modellers utseende för att ni inte vågar visa er själva.
ni sminkar er så mkt att man inte ser erat ekta jag. och ni mobbar en som inte har sminkat sig någon j**la gång i sitt liv.
asso tänk er hur ni hade kännt er om dte hände er.
jag ska fan inte ens försöka berätta för er. ni skulle ändå inte lyssna på en person som inte ser ut som Paris Hilton eller någonting liknande.

jag saknar den tiden då man verkligen kunde vara sig själv utan att få skit för det.
eller det kanske man fick. men man hörde det inte för att man hade vänner runt sig som brydde sig.
nu har jag inte dem slags vännerna i min skola.
dem enda i min skola som bryr sig om mig e min kille och min mentor. alla andra bara ger mig fler och fler tyngder at hålla i.